En helt vanlig fredags morgon. Barnen vaknar före mig och väcker mig inte. Istället så hinner barnen ta lite frukost själv innan jag vaknar till liv. Jag möts av ett rätt så brunfärgat kök i tonen utav oboy. Barnen bråkar inte, de är båda lugna och sammarbetar med sitt lilla hyss. Om jag nu bör kalla det för hyss.

Nåväl, ingen oboy på väggarna. Nä, inte det nä. Vänta.

Jaha, då äter vi väl frukost då tänkte jag. Sveper ihop min smoothie, brygger mitt kaffe och sätter mig med barnen. Inte så långt därefter så går mina barn. In på sitt rum och leker. Kvar sitter jag och känner mig väldans omtyckt.

Nu, i min ensamhet så har jag torkat av bord, stolar och golv och dricker nu mitt kaffe. Barnen leker fortfarande, UTAN ATT BRÅKA! Från ingenstans, precis när jag tagit upp kaffekoppen och ska dricka så visst fan nyser jag. Jaha, kaffe lite här och var. Speciellt vackert blev det på väggarna.

Jag kan det här med att spilla kaffe nu. Känns som en rätt stor talakng. Jag menar, vem lyckas liksom jag spilla kaffe till nästan 3e gradens brännskada på knät. Dessutom få hoppa på kryckor. Hoppa var väl att ta i, jag släpade mig fram. Vem nyser ut halva sin kopp med morgonkaffe så det hamnar på väggen!? Eller det där med att lyckas hälla kaffe över hela sin tröja, sen glömma bort och gå ut i samma tröja?! Anna, hon kan!

Jag kan. Jag kan som fan! Jag ser det som ett kall, utav något slag. Allt har en mening. Även kaffespill! Jag kanske spiller kaffe på någon och det är mitt livs kärlek. Sånt som händer i filmer ni vet, när man går fort med sin takeaway... Ahhh... <3 Det finns nog planer för mig med!