Du var så fin. Så levande men inte ens i mina drömmar kunde
jag lura mig själv. I min dröm fanns du där, med oss. Dock hela
tiden så visade du att du inte levde. Små tecken, små elaka tecken.

Ett stort blodigt bandage, ett hål i huvudet...
Men du var ändå vid liv, vacker, varm och som den underbara goa
Björnen du var! Energisk, full av idéer, rolig och omtänksam.
En vallhund i centrum.

När jag vaknade så fanns du inte där och jag kände den obehagliga
ångesten komma krypande igen. Tårarna var där och allt blev tungt.
Men jag var glad av att få sett dig igen. Om bara så i en dröm.
Du var glad och du log!

Saknar dig!