Pernilla: Kan vi få äta nu?
Anna: Bara en bild till...

En syn för de som såg.

Vi två, ovan nämnda, sitter på filten och dricker vårt vin,
pratar och har det trevligt. Jag finner att det är något på mitt ben.
Både jag och Pernilla studerar detta som ser ut som en mossbit, en kort tyst
stund. Tystnaden var total, sendan flyger vi båda upp och skriker som
de små flickor vi är när det kommer till kryp. Mossbiten rörde på sig och
det var ingen mossbit. Vad det var vettefan men det levde i alla fall.

Därefter var vår tid för dagen ute i naturen slut.

Film blev det sen.

The Runaways.