Kvällar som denna blir det lätt mycket svammel,
svammel som bloggas ut och sedan tas bort då
jag läser det dagen efter och inser att det inte är
text utav något vettigt och absolut inte att dela med
sig av. Som en sjukt dålig fylla, med massa stunder
man gjort bort sig, gjort saker man inte skulle gjort
men ändå tagit sig an.

Härligt med bloggen att man kan radera sitt svammel.
Synd bara attt det inte går att göra i verkligheten ibland.

Då hade det hela bara varit en underbar nersvamlad
berättelse som går att radera nu i efterhand, men jag vill inte.

Ångra är bara slöseri på tid man kan göra bättre av.
Jag ångrar mycket men jag skulle inte göra om det!
Så, då ångrar jag egentligen inget?

Vem förstår mig? Jag har själv svårt att göra det.

Var är du, du vän som ska sitta brevid mig och svamla
minst lika mycket som jag. Vara lika kass och bara lyssna
lite halvt samtidigt som vi pratar i mun på varandra och
har en massa I-landsproblem. Var är du i denna svamlande kväll?